Bara så trist

Det blev sjukhus i några dagar, hög feber , ljuskänslig och ljudkänslig.
Sköterskorna fick gå in med svaga ficklampor och jag hade öronproppar. Vid utskrivning kunde jag ju inte bo hemma.. mina stackars små flickor förstod ju inte att dom skulle vara tysta.
Jag checkades in hos mina svärföräldrar, som bor väldigt nära. Fick min mans gamla pojkrum och svärmor som tog hand om mig under 3 veckor. Hon gav all sin tid till mig under sin semester.
Min mamma kom och hälsade på och gav mig ett gosedjur med bjällra runt halsen..Jag kan säga att bjällran åkte ut:-!
Jag skulle börja arbeta igen i augusti och detta hände i början av juli. Helt omöjligt, jag var inte återställd. Jag fick istället börja arbetsträna..var på jobb 1 timme/vecka och sen ökade vi det sakta.
Alla ljud gjorde att min miljö på jobb blev annorlunda, det var liksom inte "mitt jobb" längre.
Jag reagerade ( och gör fortfarande) på t ex frankeringsmaskinen, dörrklockan, växeltelefonen , radion etc. Och solglasögon använder jag också året runt. Trots att det nu har passerat så många år så har jag vissa defekter kvar.
I december kunde jag gå upp till 80 % .
 Hjärnhinneinflammation är inget jag önskar någon, inte ens min värsta ovän.
År 2003 som innehöll depression och ovanstående går nog till min historia som värsta året gällande hälsan.

Svensson-livet igen

Fast nu kändes det helt rätt att slå sig ner till ro, att hämta och lämna från dagis, att vara hemma med öronsjukt barn, att ha en älskade vid sin sida som ställde upp till 110 %.
Dennis bara flöt in, som om han alltid varit i min och Vanessas familj.
Ska inte tråka ut er med detaljer men tiden gick, Dennis adopterade Vanessa och vi fick ett gemensamt barn; Amanda. Vi lämnade storstaden och köpte hus i den "håla" som vi båda växte upp i.

Att vara mammaledig var så underbart denna gången, jag hade vänner runt mig, släkt, stöd och support, min älskade man. Trots detta utvecklade jag min första depression och fick gå till kurator i 1 års tid.

Jag har alltid växt upp och varit DUKTIGA FLICKAN. Det höll inte längre.
Med så mycket i bagaget så blev det tillsist för fullt...det rann över, jag orkade inte hålla ihop fasaden längre. Jag hade i flera år prioriterat fel, satt min pappa som nr 1, min farmor som nr 2 ...min familj som 3:a och jag själv...sist.

Jag fick lära mig säga nej, att det gör inget om man inte dammsugar huset 7 dagar i veckan.
Det är okej att inte vara alla till lags, jag och min familj ska komma först och må bra.

Det är lätt att skriva idag, när nästan 9 år har passerat sedan dess. Men mitt i det så var det en fruktansvärt jobbig period, det blev som om jag skulle kasta omkull allt som jag gjort till rutiner.

När jag börjat återhämta mig och vi skulle ha 3 veckors semester tillsammans, fick jag en kraftig huvudvärk. Givetvis 1:a dagen på vår semester. Jag gick hem och lade mig och vaknade inte till förrän min man kom in... 23 timmar senare. Orkade inget, kunde knappt stå på benen.
Det blev akuten direkt och diagnos; hjärnhinneinflammation.

Semestern kunde ju ha börjat liiiite bättre....

Vi flyttar

Under mina 4a månader hemma hos pappa småträffade jag en kille som jag känt sedan jag var 11 år. Det gick oerhört varsamt till.. Ville inte kasta in mig i något nytt, kände mig fortfarande som en vingbruten fågelunge. Min lilla tjej (Vanessa) som var på väg att bli 1 år tyckte väldigt mycket om honom.
I december köpte jag en lägenhet till mig och tjejen. En 3-rummare.
Vi fick inte dagisplats direkt utan när jag började jobba i februari ryckte lillasyster in 1 månad och sen fick vi dagmamma. Jag återvände till det jobbet som jag hade innan jag åkte iväg till Spanien.
Dagmamman skötte inte om vår dotter, hon fick stora eksem i underlivet, både fram, bak och på alla tänkbara sidor. Det visade sig att Vanessa alltid satt i vagnen när dom var ute och lekte, hon fick inte vara med. Och blöjor bytte dagmamman inte alls ofta. Stackars lilla tjej...Jag ringde kommunhuset och fick , efter påtryckning, plats på det dagiset som vi hade i vår gata. Där blev det bättre.
Mina dejter med Dennis fortsatte och det blev seriöst. Han flyttade in hos oss och vi som först varit 3, som blev 2, var åter 3 :-)

Första tiden hemma

blev inte som jag tänkt mig. Min dåvarande sambo anslöt men istället för att avlasta mig så sov han hur många timmar som helst...Han stannade 1 vecka. Min lilla tös bara skrek och skrek och åt och åt. Blev inlagda efter mycket tjat på Barnkliniken i Malmö och jag hade rätt; kolik.
Förde sömnschema och på 7 dagar sov jag totalt 7 timmar. Jag var trött och hjälplös.
Efter dopet åkte vi ner till Spanien igen och försökte få ihop ett familjeliv där nere.
Men eftersom sambon hade 2 arbeten så såg jag honom inte och när vi väl träffades var det bara bråk,skrik ,tårar och jäkligt jobbigt. Det hände mer saker men det är fortfarande för jobbigt för att skriva/tänka på det.
Jag beslöt mig för att flytta hem och augusti -99 återvände vi till mitt gamla flickrum. Ex sambon stannade i Spanien.
Det var påfrestande att bo i flickrummet, ha pappa vägg i vägg som behövde sin sömn, när jag hade en oerhört aktiv och högljudd liten tös...Det var så mycket som hade hänt på kort tid och jag gick ner till 45 kilo (170 cm lång).  Jag var tvungen att hitta något eget boende...

En sån omställning

Graviditeten var underbar. Jag mådde kanon och trivdes varje sekund. Gick upp 18 kilo.
Gick föräldrakursen här hemma med min syster då min sambo blev kvar i Spanien och jobbade.
Tidigare hade inte jag och syrran kommit varandra nära, vi hade mer en hata-älska-relation, denna kursen ändrade allt. Och än idag, 14 år senare, är vi tightare än något!
Förlossningen närmade sig och sambon skulle komma 11 december då vår flicka var beräknad till den 16:de. Men; hon hade bråttom och kom redan 9:de december. Mina coacher var pappa och lillasyster.
Jättefint stöd, pappa led nog lite mer än mig....Så såg det ut i allafall...Långt bort i dimman hörde jag honom säga; - Hon har ju ont, gör något!  
Lilltjejen kom ut med ett vrål och pappa ( som nu blev ; Morfar) höll henne först.
Vi bodde hemma hos pappa varje gång vi åkte hem på besök. Även nu fick jag bo i mitt gamla flickrum. Pappa köpte spjälsäng och farmor gav oss barnvagnen.
Den kärlek och förälskelse man får till sitt barn är det absolut bästa som livet ger.
Jag var MAMMA och älskade varje sekund av det :-)

Dags att varva ner

Festlivet blev för hårt. Det kunde som sagt bli 6 kvällar/nätter med berusning. Jag drog mig mer undan och drack hemma själv istället. Inte till att föreslå:-(
Tror jag upplevde min första depression i Spanien, jag mådde dålig, var konstant trött, hade tappat orken, gnistan och lusten. Men som väl är var jag omringad av många fina vänner som stöttade och piggade upp. Det blev inte lika mycket festande, mer "sitta-hemma-och-mysa/prata"kvällar.
Träffade en kille från Usa som var på semester. Vi fann varandra ganska omgående och blev ett par. Han skulle bara stanna i 2 veckor..Det blev 3 år. Vi bodde i min lägenhet, i hans familjs sommarlägenhet, hos vänner..tja lite överallt. Han arbetade på nattklubb, jag gjorde inte många knop. Hade hemlängtan ibland och var hemma så mycket som 5-8 ggr/år. Det flögs en del.
April 1998 fick jag en tankeställare; jag var med barn.
Det var inte lika självklart för honom att behålla barnet men för mig var där inget att fundera över. Jag sa att jag kan fixa detta själv. . .Efter hans chock över nyheten lagt sig så skulle vi självklart vara 2 om barnet.. Det kom ju till att ändra sig lite längre fram....

Vad hände sen då ??

Jag tog tjänstledigt då res-tarmen skrek. Ville på äventyr, ville bara något annat än gå i min vanliga trygga vardag. Anmälde mig till 4 månaders spanska i Malaga. Utan att resa med någon och utan att kunna ett enda ord. Pappa stöttade finansiellt (lån) och sambon blev rasande.
Men, jag åkte. Förlovningen bröts precis innan jag skulle resa iväg.
4 månader blev längre...Jag sa upp mig från min anställning här hemma, gjorde helt slut med min pojkvän, sa upp lägenheten och åkte hem över julen för att tömma min del.

Det var ett helt nytt liv som jag upptäckte i Spanien. Efter 5 års förhållande här hemma hade jag inte lekt av mig, jag hade inte roat mig,inte blivit sedd, inte gjort tokiga saker och inte ...varit mig själv.
Den sida jag upptäckte av mig själv i Spanien var (fick jag lärt mig sen) inte mitt rätta jag iheller.
Men då passade det väldigt bra in.

Jag pluggade spanska 4 h/dagen och restrerande tid jobbade jag på en bar som bartender.
Det blev mycket jobb; 12 h/dag, lite sömn och troligtvis mindre skola....

Det blev mindre vatten och mer alkohol. Det var fest 6 dagar/veckan.
Det tempot höll inte så väldigt länge. Upp som en sol, ner som en pannkaka..

En resa som började för länge sedan,

Mitt liv började 1975 när jag föddes.  Av mamma och pappa, som då var gifta och levde tillsammans. 2 år senare fick jag sällskap av lillasyster. Året 1979 var skilsmässan ett faktum och vi bodde kvar med mamma.  Inte helt lätt för henne att få det att gå runt men det gick med 2 jobb.
Pappa var vi hos varannan helg och 2 veckor under sommarlovet.
Åren gick och vi flyttade från storstaden till en liten "håla" , där mammas nya kille bodde.
Denna relation fungerade inte iheller men vi blev kvar i byn. Jag stannade tills jag var 17-18 år men har återvänt nu när jag och mannen fått egna barn.

Man värdesätter andra saker nu, närheten i city är inte lika viktig, utan snarare lugnet och tryggheten att bo i ett litet samhälle.
Skolan var inget kul, inte förrän gymnasiet. De 3 åren klarade jag galant och lyckades skaffa jobb direkt efter studenten. Förlovade mig redan när jag var 16 år, den relationen ledde till första lägenheten och vi var tillsammans i 5 år.
Har alltid varit lite rastlös och när city inte räckte till för mig bestämde jag mig för att släppa Svensson-livet och kasta mig ut:-) Vem visste då vad som skulle hända....