Jag flyttar bloggen

till http://blogg.mama.nu/annorlundaunderbara

Kände att där kan jag mer nå ut till folk i samma situation , eller människor som vill lära sig mer:-)
Hoppas Ni hänger med mig dit.
Kram Linda (tiajajja)

Diagnoser

Jag har läst så många psykologiböcker , jag har googlat, jag har våndats och sett hur dåligt vår dotter mådde. Det är så hemskt att man inte kan hjälpa. Det var utbrott efter utbrott, slag och spott.
Efter många många prover kom så svaren; Separationsångest . Det hade vi ju förstått eftersom vi ibland fick säga hej då några gånger när vi bara skulle ut till brevådan.

Bipolär. Detta var ett nytt ord. Men det innebär samma som Manodepressiv.
Som om detta då inte räckte till så slängde BUP in en diagnos till; ADD
Dvs; som ADHD fast utan H (Hyper). Vår dotter springer alltså inte aktivt runt.
Men hon har inget arbetsminne, svårt med koncentrationen, är uppe (på gott humör) för att sedan, bara några minuter efter, rasa rakt ner i ledsamhet och ångest.

Inte konstigt att vår tjej inte alls hittat sig själv, hon är liksom vilse i sin egen själ, vilse i sin kropp.
Hon brukar säga att hon inte förstår vad som händer, det bara händer liksom;.-)
Nu när vi visste, fått svart på vitt var det bara att fortsätta med kunskap och utbildning som vi fick via BUP... och ge oss på skolan:-o

Vem har rätt att gnälla?

Efter Amanda föddes och jag sakta återhämtade mig och återvände till jobbet så arbetade jag aldrig heltid. 87 % var det högsta jag var uppe i, och innan jag slutade mitt jobb (mars-11) så var jag nere i drygt 50 %. Det var stressigt hemma och inte alltid ( mycket sällan) en dans på rosor.

 Vi visste tidigt att Vanessas humör inte riktigt var som andra barn i vår omgivning. Det var ständiga kamper om allt, klä på, äta, duscha, gå ut, gå in, ändrad planeringsordning, komma igång, komma till avslut etc. Vi behövde hjälp. När hon var 3 år kom vi i kontakt med Barn & Ungdomspsykiatrin (BUP) för första gången. Vi fick förståelse men ingen visste egentligen vilken anledning/orsak som låg bakom. Om jag fick 10 kr för varje gång vi hörde; Det är nog seperationsångest från hennes biologiska pappa..,eller; det är vanlig 3 års trots...... tja då vore jag miljonär vid det här laget.

Vanessa träffade nästan aldrig sin biologiska pappa fast vi bodde under samma tak. Det var jag som fanns hos henne 24h/dygn, 6 månader med envis kolik. Det var , och är, jag som är hennes främsta trygghet. Dennis fungerar precis likabra men jag och Vanessa har ändå lite historik tillsammans.
Det skulle ta totalt 8 år inom BUP tills vi  äntligen fick pusselbitarna att trilla på plats..