Efter Amanda föddes och jag sakta återhämtade mig och återvände till jobbet så arbetade jag aldrig heltid. 87 % var det högsta jag var uppe i, och innan jag slutade mitt jobb (mars-11) så var jag nere i drygt 50 %. Det var stressigt hemma och inte alltid ( mycket sällan) en dans på rosor.
Vi visste tidigt att Vanessas humör inte riktigt var som andra barn i vår omgivning. Det var ständiga kamper om allt, klä på, äta, duscha, gå ut, gå in, ändrad planeringsordning, komma igång, komma till avslut etc. Vi behövde hjälp. När hon var 3 år kom vi i kontakt med Barn & Ungdomspsykiatrin (BUP) för första gången. Vi fick förståelse men ingen visste egentligen vilken anledning/orsak som låg bakom. Om jag fick 10 kr för varje gång vi hörde; Det är nog seperationsångest från hennes biologiska pappa..,eller; det är vanlig 3 års trots...... tja då vore jag miljonär vid det här laget.
Vanessa träffade nästan aldrig sin biologiska pappa fast vi bodde under samma tak. Det var jag som fanns hos henne 24h/dygn, 6 månader med envis kolik. Det var , och är, jag som är hennes främsta trygghet. Dennis fungerar precis likabra men jag och Vanessa har ändå lite historik tillsammans.
Det skulle ta totalt 8 år inom BUP tills vi äntligen fick pusselbitarna att trilla på plats..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar