till http://blogg.mama.nu/annorlundaunderbara
Kände att där kan jag mer nå ut till folk i samma situation , eller människor som vill lära sig mer:-)
Hoppas Ni hänger med mig dit.
Kram Linda (tiajajja)
torsdag 1 december 2011
Diagnoser
Jag har läst så många psykologiböcker , jag har googlat, jag har våndats och sett hur dåligt vår dotter mådde. Det är så hemskt att man inte kan hjälpa. Det var utbrott efter utbrott, slag och spott.
Efter många många prover kom så svaren; Separationsångest . Det hade vi ju förstått eftersom vi ibland fick säga hej då några gånger när vi bara skulle ut till brevådan.
Bipolär. Detta var ett nytt ord. Men det innebär samma som Manodepressiv.
Som om detta då inte räckte till så slängde BUP in en diagnos till; ADD
Dvs; som ADHD fast utan H (Hyper). Vår dotter springer alltså inte aktivt runt.
Men hon har inget arbetsminne, svårt med koncentrationen, är uppe (på gott humör) för att sedan, bara några minuter efter, rasa rakt ner i ledsamhet och ångest.
Inte konstigt att vår tjej inte alls hittat sig själv, hon är liksom vilse i sin egen själ, vilse i sin kropp.
Hon brukar säga att hon inte förstår vad som händer, det bara händer liksom;.-)
Nu när vi visste, fått svart på vitt var det bara att fortsätta med kunskap och utbildning som vi fick via BUP... och ge oss på skolan:-o
Efter många många prover kom så svaren; Separationsångest . Det hade vi ju förstått eftersom vi ibland fick säga hej då några gånger när vi bara skulle ut till brevådan.
Bipolär. Detta var ett nytt ord. Men det innebär samma som Manodepressiv.
Som om detta då inte räckte till så slängde BUP in en diagnos till; ADD
Dvs; som ADHD fast utan H (Hyper). Vår dotter springer alltså inte aktivt runt.
Men hon har inget arbetsminne, svårt med koncentrationen, är uppe (på gott humör) för att sedan, bara några minuter efter, rasa rakt ner i ledsamhet och ångest.
Inte konstigt att vår tjej inte alls hittat sig själv, hon är liksom vilse i sin egen själ, vilse i sin kropp.
Hon brukar säga att hon inte förstår vad som händer, det bara händer liksom;.-)
Nu när vi visste, fått svart på vitt var det bara att fortsätta med kunskap och utbildning som vi fick via BUP... och ge oss på skolan:-o
Vem har rätt att gnälla?
Efter Amanda föddes och jag sakta återhämtade mig och återvände till jobbet så arbetade jag aldrig heltid. 87 % var det högsta jag var uppe i, och innan jag slutade mitt jobb (mars-11) så var jag nere i drygt 50 %. Det var stressigt hemma och inte alltid ( mycket sällan) en dans på rosor.
Vi visste tidigt att Vanessas humör inte riktigt var som andra barn i vår omgivning. Det var ständiga kamper om allt, klä på, äta, duscha, gå ut, gå in, ändrad planeringsordning, komma igång, komma till avslut etc. Vi behövde hjälp. När hon var 3 år kom vi i kontakt med Barn & Ungdomspsykiatrin (BUP) för första gången. Vi fick förståelse men ingen visste egentligen vilken anledning/orsak som låg bakom. Om jag fick 10 kr för varje gång vi hörde; Det är nog seperationsångest från hennes biologiska pappa..,eller; det är vanlig 3 års trots...... tja då vore jag miljonär vid det här laget.
Vanessa träffade nästan aldrig sin biologiska pappa fast vi bodde under samma tak. Det var jag som fanns hos henne 24h/dygn, 6 månader med envis kolik. Det var , och är, jag som är hennes främsta trygghet. Dennis fungerar precis likabra men jag och Vanessa har ändå lite historik tillsammans.
Det skulle ta totalt 8 år inom BUP tills vi äntligen fick pusselbitarna att trilla på plats..
Vi visste tidigt att Vanessas humör inte riktigt var som andra barn i vår omgivning. Det var ständiga kamper om allt, klä på, äta, duscha, gå ut, gå in, ändrad planeringsordning, komma igång, komma till avslut etc. Vi behövde hjälp. När hon var 3 år kom vi i kontakt med Barn & Ungdomspsykiatrin (BUP) för första gången. Vi fick förståelse men ingen visste egentligen vilken anledning/orsak som låg bakom. Om jag fick 10 kr för varje gång vi hörde; Det är nog seperationsångest från hennes biologiska pappa..,eller; det är vanlig 3 års trots...... tja då vore jag miljonär vid det här laget.
Vanessa träffade nästan aldrig sin biologiska pappa fast vi bodde under samma tak. Det var jag som fanns hos henne 24h/dygn, 6 månader med envis kolik. Det var , och är, jag som är hennes främsta trygghet. Dennis fungerar precis likabra men jag och Vanessa har ändå lite historik tillsammans.
Det skulle ta totalt 8 år inom BUP tills vi äntligen fick pusselbitarna att trilla på plats..
onsdag 30 november 2011
Bara så trist
Det blev sjukhus i några dagar, hög feber , ljuskänslig och ljudkänslig.
Sköterskorna fick gå in med svaga ficklampor och jag hade öronproppar. Vid utskrivning kunde jag ju inte bo hemma.. mina stackars små flickor förstod ju inte att dom skulle vara tysta.
Jag checkades in hos mina svärföräldrar, som bor väldigt nära. Fick min mans gamla pojkrum och svärmor som tog hand om mig under 3 veckor. Hon gav all sin tid till mig under sin semester.
Min mamma kom och hälsade på och gav mig ett gosedjur med bjällra runt halsen..Jag kan säga att bjällran åkte ut:-!
Jag skulle börja arbeta igen i augusti och detta hände i början av juli. Helt omöjligt, jag var inte återställd. Jag fick istället börja arbetsträna..var på jobb 1 timme/vecka och sen ökade vi det sakta.
Alla ljud gjorde att min miljö på jobb blev annorlunda, det var liksom inte "mitt jobb" längre.
Jag reagerade ( och gör fortfarande) på t ex frankeringsmaskinen, dörrklockan, växeltelefonen , radion etc. Och solglasögon använder jag också året runt. Trots att det nu har passerat så många år så har jag vissa defekter kvar.
I december kunde jag gå upp till 80 % .
Hjärnhinneinflammation är inget jag önskar någon, inte ens min värsta ovän.
År 2003 som innehöll depression och ovanstående går nog till min historia som värsta året gällande hälsan.
Sköterskorna fick gå in med svaga ficklampor och jag hade öronproppar. Vid utskrivning kunde jag ju inte bo hemma.. mina stackars små flickor förstod ju inte att dom skulle vara tysta.
Jag checkades in hos mina svärföräldrar, som bor väldigt nära. Fick min mans gamla pojkrum och svärmor som tog hand om mig under 3 veckor. Hon gav all sin tid till mig under sin semester.
Min mamma kom och hälsade på och gav mig ett gosedjur med bjällra runt halsen..Jag kan säga att bjällran åkte ut:-!
Jag skulle börja arbeta igen i augusti och detta hände i början av juli. Helt omöjligt, jag var inte återställd. Jag fick istället börja arbetsträna..var på jobb 1 timme/vecka och sen ökade vi det sakta.
Alla ljud gjorde att min miljö på jobb blev annorlunda, det var liksom inte "mitt jobb" längre.
Jag reagerade ( och gör fortfarande) på t ex frankeringsmaskinen, dörrklockan, växeltelefonen , radion etc. Och solglasögon använder jag också året runt. Trots att det nu har passerat så många år så har jag vissa defekter kvar.
I december kunde jag gå upp till 80 % .
Hjärnhinneinflammation är inget jag önskar någon, inte ens min värsta ovän.
År 2003 som innehöll depression och ovanstående går nog till min historia som värsta året gällande hälsan.
tisdag 29 november 2011
Svensson-livet igen
Fast nu kändes det helt rätt att slå sig ner till ro, att hämta och lämna från dagis, att vara hemma med öronsjukt barn, att ha en älskade vid sin sida som ställde upp till 110 %.
Dennis bara flöt in, som om han alltid varit i min och Vanessas familj.
Ska inte tråka ut er med detaljer men tiden gick, Dennis adopterade Vanessa och vi fick ett gemensamt barn; Amanda. Vi lämnade storstaden och köpte hus i den "håla" som vi båda växte upp i.
Att vara mammaledig var så underbart denna gången, jag hade vänner runt mig, släkt, stöd och support, min älskade man. Trots detta utvecklade jag min första depression och fick gå till kurator i 1 års tid.
Jag har alltid växt upp och varit DUKTIGA FLICKAN. Det höll inte längre.
Med så mycket i bagaget så blev det tillsist för fullt...det rann över, jag orkade inte hålla ihop fasaden längre. Jag hade i flera år prioriterat fel, satt min pappa som nr 1, min farmor som nr 2 ...min familj som 3:a och jag själv...sist.
Jag fick lära mig säga nej, att det gör inget om man inte dammsugar huset 7 dagar i veckan.
Det är okej att inte vara alla till lags, jag och min familj ska komma först och må bra.
Det är lätt att skriva idag, när nästan 9 år har passerat sedan dess. Men mitt i det så var det en fruktansvärt jobbig period, det blev som om jag skulle kasta omkull allt som jag gjort till rutiner.
När jag börjat återhämta mig och vi skulle ha 3 veckors semester tillsammans, fick jag en kraftig huvudvärk. Givetvis 1:a dagen på vår semester. Jag gick hem och lade mig och vaknade inte till förrän min man kom in... 23 timmar senare. Orkade inget, kunde knappt stå på benen.
Det blev akuten direkt och diagnos; hjärnhinneinflammation.
Semestern kunde ju ha börjat liiiite bättre....
Dennis bara flöt in, som om han alltid varit i min och Vanessas familj.
Ska inte tråka ut er med detaljer men tiden gick, Dennis adopterade Vanessa och vi fick ett gemensamt barn; Amanda. Vi lämnade storstaden och köpte hus i den "håla" som vi båda växte upp i.
Att vara mammaledig var så underbart denna gången, jag hade vänner runt mig, släkt, stöd och support, min älskade man. Trots detta utvecklade jag min första depression och fick gå till kurator i 1 års tid.
Jag har alltid växt upp och varit DUKTIGA FLICKAN. Det höll inte längre.
Med så mycket i bagaget så blev det tillsist för fullt...det rann över, jag orkade inte hålla ihop fasaden längre. Jag hade i flera år prioriterat fel, satt min pappa som nr 1, min farmor som nr 2 ...min familj som 3:a och jag själv...sist.
Jag fick lära mig säga nej, att det gör inget om man inte dammsugar huset 7 dagar i veckan.
Det är okej att inte vara alla till lags, jag och min familj ska komma först och må bra.
Det är lätt att skriva idag, när nästan 9 år har passerat sedan dess. Men mitt i det så var det en fruktansvärt jobbig period, det blev som om jag skulle kasta omkull allt som jag gjort till rutiner.
När jag börjat återhämta mig och vi skulle ha 3 veckors semester tillsammans, fick jag en kraftig huvudvärk. Givetvis 1:a dagen på vår semester. Jag gick hem och lade mig och vaknade inte till förrän min man kom in... 23 timmar senare. Orkade inget, kunde knappt stå på benen.
Det blev akuten direkt och diagnos; hjärnhinneinflammation.
Semestern kunde ju ha börjat liiiite bättre....
måndag 28 november 2011
Vi flyttar
Under mina 4a månader hemma hos pappa småträffade jag en kille som jag känt sedan jag var 11 år. Det gick oerhört varsamt till.. Ville inte kasta in mig i något nytt, kände mig fortfarande som en vingbruten fågelunge. Min lilla tjej (Vanessa) som var på väg att bli 1 år tyckte väldigt mycket om honom.
I december köpte jag en lägenhet till mig och tjejen. En 3-rummare.
Vi fick inte dagisplats direkt utan när jag började jobba i februari ryckte lillasyster in 1 månad och sen fick vi dagmamma. Jag återvände till det jobbet som jag hade innan jag åkte iväg till Spanien.
Dagmamman skötte inte om vår dotter, hon fick stora eksem i underlivet, både fram, bak och på alla tänkbara sidor. Det visade sig att Vanessa alltid satt i vagnen när dom var ute och lekte, hon fick inte vara med. Och blöjor bytte dagmamman inte alls ofta. Stackars lilla tjej...Jag ringde kommunhuset och fick , efter påtryckning, plats på det dagiset som vi hade i vår gata. Där blev det bättre.
Mina dejter med Dennis fortsatte och det blev seriöst. Han flyttade in hos oss och vi som först varit 3, som blev 2, var åter 3 :-)
I december köpte jag en lägenhet till mig och tjejen. En 3-rummare.
Vi fick inte dagisplats direkt utan när jag började jobba i februari ryckte lillasyster in 1 månad och sen fick vi dagmamma. Jag återvände till det jobbet som jag hade innan jag åkte iväg till Spanien.
Dagmamman skötte inte om vår dotter, hon fick stora eksem i underlivet, både fram, bak och på alla tänkbara sidor. Det visade sig att Vanessa alltid satt i vagnen när dom var ute och lekte, hon fick inte vara med. Och blöjor bytte dagmamman inte alls ofta. Stackars lilla tjej...Jag ringde kommunhuset och fick , efter påtryckning, plats på det dagiset som vi hade i vår gata. Där blev det bättre.
Mina dejter med Dennis fortsatte och det blev seriöst. Han flyttade in hos oss och vi som först varit 3, som blev 2, var åter 3 :-)
söndag 27 november 2011
Första tiden hemma
blev inte som jag tänkt mig. Min dåvarande sambo anslöt men istället för att avlasta mig så sov han hur många timmar som helst...Han stannade 1 vecka. Min lilla tös bara skrek och skrek och åt och åt. Blev inlagda efter mycket tjat på Barnkliniken i Malmö och jag hade rätt; kolik.
Förde sömnschema och på 7 dagar sov jag totalt 7 timmar. Jag var trött och hjälplös.
Efter dopet åkte vi ner till Spanien igen och försökte få ihop ett familjeliv där nere.
Men eftersom sambon hade 2 arbeten så såg jag honom inte och när vi väl träffades var det bara bråk,skrik ,tårar och jäkligt jobbigt. Det hände mer saker men det är fortfarande för jobbigt för att skriva/tänka på det.
Jag beslöt mig för att flytta hem och augusti -99 återvände vi till mitt gamla flickrum. Ex sambon stannade i Spanien.
Det var påfrestande att bo i flickrummet, ha pappa vägg i vägg som behövde sin sömn, när jag hade en oerhört aktiv och högljudd liten tös...Det var så mycket som hade hänt på kort tid och jag gick ner till 45 kilo (170 cm lång). Jag var tvungen att hitta något eget boende...
Förde sömnschema och på 7 dagar sov jag totalt 7 timmar. Jag var trött och hjälplös.
Efter dopet åkte vi ner till Spanien igen och försökte få ihop ett familjeliv där nere.
Men eftersom sambon hade 2 arbeten så såg jag honom inte och när vi väl träffades var det bara bråk,skrik ,tårar och jäkligt jobbigt. Det hände mer saker men det är fortfarande för jobbigt för att skriva/tänka på det.
Jag beslöt mig för att flytta hem och augusti -99 återvände vi till mitt gamla flickrum. Ex sambon stannade i Spanien.
Det var påfrestande att bo i flickrummet, ha pappa vägg i vägg som behövde sin sömn, när jag hade en oerhört aktiv och högljudd liten tös...Det var så mycket som hade hänt på kort tid och jag gick ner till 45 kilo (170 cm lång). Jag var tvungen att hitta något eget boende...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)