Svensson-livet igen

Fast nu kändes det helt rätt att slå sig ner till ro, att hämta och lämna från dagis, att vara hemma med öronsjukt barn, att ha en älskade vid sin sida som ställde upp till 110 %.
Dennis bara flöt in, som om han alltid varit i min och Vanessas familj.
Ska inte tråka ut er med detaljer men tiden gick, Dennis adopterade Vanessa och vi fick ett gemensamt barn; Amanda. Vi lämnade storstaden och köpte hus i den "håla" som vi båda växte upp i.

Att vara mammaledig var så underbart denna gången, jag hade vänner runt mig, släkt, stöd och support, min älskade man. Trots detta utvecklade jag min första depression och fick gå till kurator i 1 års tid.

Jag har alltid växt upp och varit DUKTIGA FLICKAN. Det höll inte längre.
Med så mycket i bagaget så blev det tillsist för fullt...det rann över, jag orkade inte hålla ihop fasaden längre. Jag hade i flera år prioriterat fel, satt min pappa som nr 1, min farmor som nr 2 ...min familj som 3:a och jag själv...sist.

Jag fick lära mig säga nej, att det gör inget om man inte dammsugar huset 7 dagar i veckan.
Det är okej att inte vara alla till lags, jag och min familj ska komma först och må bra.

Det är lätt att skriva idag, när nästan 9 år har passerat sedan dess. Men mitt i det så var det en fruktansvärt jobbig period, det blev som om jag skulle kasta omkull allt som jag gjort till rutiner.

När jag börjat återhämta mig och vi skulle ha 3 veckors semester tillsammans, fick jag en kraftig huvudvärk. Givetvis 1:a dagen på vår semester. Jag gick hem och lade mig och vaknade inte till förrän min man kom in... 23 timmar senare. Orkade inget, kunde knappt stå på benen.
Det blev akuten direkt och diagnos; hjärnhinneinflammation.

Semestern kunde ju ha börjat liiiite bättre....